CarroEllens blogg

En vardagsbloggares tillvaro.

Saker jag skrivit

Min skoltid

Godkväll bloggen!

Sitter och funderar lite på hur det var när jag gick i skolan, det är ju några år sedan nu som jag tog studenten och än idag saknar jag skolan till viss del, saknar alla vänner som jag hade och allt roligt som man lärde sig. Här kommer en Väldigt kortfattad text om min skoltid.


Förskolan-6:an gick jag på Hälsö skola, och då bodde jag ca 30 m från skolan. Hälsö skola var då en skola med ca 70 elever och i den klassen jag gick så var vi den största i Hälsö skolas historia,

vi var runt 20 stycken. Jag minns inte så mycket från den tiden, inte från skolan i alla fall. Jag hade två bra kompisar i den klassen som jag umgicks med en del, men i 6:an så flyttade ett tvillingpar till Hälsö. De bodde jag nästan granne med och de gick i samma klass som mig. Den tjejen och jag umgicks nästan varje dag, vi var verkligen jättebra vänner, men hon flyttade efter ett år.

Henne har jag nästan ingen kontakt alls med idag.


När jag började 7:an så var det för första gången dags för ny skola, då cyklade en kompis och jag som hade hängt ihop sedan vi var små till skolan nästan varje dag oavsett väder. Bratteberg var en betydligt större skola än Hälsö skola. På Bratte gick det ca 600 elever, och vi var uppdelade i lag. AB, CD, EF och GH. Jag tillsammans med de två kompisarna som jag hade från Hälsö gick i A tillsammans med en hel del annat folk. Den klassen var väldigt härlig, vi kunde ha väldigt roligt och vi kunde vara väldigt lugna. Vi hade en väldigt bra klassföreståndare, Hasse. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att han var så bra, men han lärde ut på ett bra sätt och tyckte om att skoja också när hela klassen gjorde det. Jag minns framför allt en gång när hela klassen blev sååå snopna. Det var ett av de tre åren på min födelsedag. Vi hade NO. Hasse gick ut ur klassrummet för en stund medan vi satt med en uppgift. Då kunde ett par personer i klassen inte låta bli att gå fram till tavlan och ta ner klockan som hängde ovanför och ställa fram den ett tag, jag minns inte hur länge, men det var typ bara 10 minuter tror jag. När läraren kom tillbaka och en stund hade gått så var det någon som frågade om vi inte skulle sluta nu. Det vi inte visste då var att läraren hade en egen klocka som han alltid gick efter, och aldrig efter klassrummets klocka, men det var lite småroligt ändå, det tyckte även läraren.

På Bratte träffade jag Malin också, en person som jag har hängt ihop med i runt 10 år, vi gick i samma extra-engelska.


När jag började gymnasiet så började Malin och jag på samma skola och i samma klass. Då kunde jag inte cykla till skolan längre, då åkte vi taxi till skolan varje morgon som låg i Mölndal. Det var en bra bit att åka Hälsö- Mölndal varje dag. Vissa dagar kunde det ta två timmar till skolan. Under gymnasiet, tror det var under andra året som mamma, syrran och jag flyttade till Torslanda också.

Gymnasietiden var den bästa tiden i mitt liv. Vi var en liten klass med bara tjejer, alla hängde ihop, det var aldrig någon som var ensam. Då hade vi ju också alla delvis samma intressen, det är ju så det brukar vara på gymnasiet. Men ja, jag gick ju hotell och restaurang. Vår lärare som vi hade där de två första åren var verkligen jättebra. Till en början var det ingen som tyckte om henne, hon var väldigt sträng och väldigt hård, men efter ett tag hade vi lärt känna varandra och det var inte alls samma sak, läraren hade lärt sig hur vi fungerade, och vi hur läraren fungerade. När den läraren gick i pension så hade vi en avskedsmiddag för henne och då grät hela klassen inkl. läraren. De två åren var verkligen de bästa.

Tredje och fjärde året såg lite annorlunda ut. Tredje året blandade de klasserna så vi var 1-4:or. Det var inte alls bra då alla så klart var på olika nivåer och det hade skolan svårt att ordna. Det året hade vi en lärare i cafét som jag fick lära upp, skall det inte vara tvärtom?..

Fjärde året var ett bättre år igen. Jag har för mig att jag då hade betydligt bättre lärare igen.


Tänk egentligen vad mycket vänner man hade under skoltiden, hur många av de har man kvar idag?

För min del är det tyvärr inte många. Visst finns det några som jag pratar med ibland men inte så mycket mer. Jag tycker att det är väldigt svårt att hålla kontakten med personer som jag träffar väldigt sällan, framför allt när man måste planera att träffas, då har man inte alls lika mycket att prata om när man väl träffas som man hade när man gick i skolan. Det är lite småtråkigt egentligen.


Ja detta var väl en ändå kort beskrivning av min skolgång som jag än idag saknar en hel del. Tänk vad mycket tid man hade till att träffa vänner när man gick i skolan, och jag hade så mycket mer ork till att göra annat än vad jag har idag när jag jobbar. Jag pratade verkligen mycket mer med folk i skolan, arbetskamrater är inte alls samma sak tycker inte jag, med dem pratar jag inte om typ vad som helst på samma sätt som med vännerna jag hade i skolan.



Avslutar med ett collage på mig för varje skolår. Tyvärr har jag inget kort från sista året på gymnasiet, jag kanske var iväg på praktik när det togs eller något.


 



//CarroEllen  






Rummet- en liten spökhistoria

Jag satt och gick igenom bloggen lite tidigare i veckan och upptäckte att jag bara har lagt ut en av de två spökhistorier som jag skrev 06-07, länken till den som jag har lagt ut tidigare, Torpet, hittar ni här

Den allra första spökhistorien som jag skrev kommer här:



                                                  

        
RUMMET


Ungefär som en liten spökhistoria

av Caroline Aronsson


Det är fredag den 13 december, kväll och ganska mörkt ute. Cecilia sitter i sitt sovrumsfönster i deras hus som ligger nästan mitt på landet. En sådan här kväll är det väldigt tyst och tomt men Cecilia är lite rastlös så hon vill ut och gå en liten sväng. Hon tvekar lite men sen säger hon högt för sig själv ”jag ska ut!”
Hon tar tag i dörrhandtaget och drar det nedåt. Hon försöker öppna dörren men det går inte. Den är låst! ”Vem är det egentligen som har låst in mig?” tänker hon. Hon bankar lite på dörren för att se om någon öppnar, hon hör inte heller något annat, mer än sina egna andetag.
Hon kommer på att hon har sina ytterkläder på sitt rum så hon öppnar garderoben och tar på sig dem, väntar lite för att se om hon hör något annat i huset men det gör hon inte.
Hon rullar ner rullgardinen i fall det står någon utanför huset. Cecilia sätter sig på sin säng och försöker lugna ner sig lite, men tankarna går i huvudet på henne ”vem har låst in mig på mitt egna rum och varför?”

En halv timma har gått sen hon tog på sig ytterkläderna och hon börjar bli väldigt varm men hon tänker inte ta av sig dem, inte än i alla fall.
Hon går försiktigt fram till dörren igen för att kolla om den fortfarande är låst. Det är den. Hon går sakta tillbaka till sängen och sätter sig, då hör hon det första ljudet på ett tag. Det är ett skrik.
Cecilia flyger upp ur sängen ”vem var det”? tänker hon. Nu är hon ännu räddare än vad hon var förut.
Hon vill gå fram till dörren igen men hennes ben bär henne inte. Hon vågar egentligen inte heller säga något högt, men det gör hon ändå, ”det får hända vad som helst men jag måste säga något” tänker hon. Några minuter senare har hon fått mod till sig så hon ropar ”Hallå, är det någon där?” Efter knappt en minut hör hon skriket igen. ”Vem är det?” ropar hon. Den här gången få hon inget svar alls.

En timma efter att hon hade hört skriket så går hon fram till dörren igen. Den är fortfarande låst. ”Vad är det här för något?” tänker hon. Hon sätter sig på sin säng igen. Då knackar det hårt på hennes fönster. Hon flyger upp ur sängen ytterligare en gång den kvällen. Det knackar en gång till, men den här gången lite lösare.
”Får man vara så här rädd?” tänker hon. Då hör hon skriket igen, samma skrik som hon hade hört tidigare den kvällen.
Nu vet hon inte var hon ska sätta sig. Hon vågar inte sätta sig i sin säng för den står nästan vid fönstret. Tillslut kurar hon ihop sig i ett hörn på rummet och sitter där en bra stund.
Den här gången är det tyst ett bra tag.
Hon hade nog slumrat till för hon vaknar med ett ryck av att hon den här gången hör både knackningen på fönstret och skriket samtidigt. Hon får inte ett ljud ifrån sig, inte ens ett skrik. ”Vad skulle det hjälpa att skrika? det finns ändå ingen som skulle höra mig, det är ju nästan alltid lika tomt här, förutom ikväll” tänker Cecilia. Hon lugnar sig lite och hämtar andan, ”det känns som om att jag har sprungit flera mil” tänker hon.
Nu vågar hon sig fram, först till fönstret och sen till dörren. I fönstret såg hon bara ett rådjur en bit bort. Vid dörren drar hon ner handtaget men släpper det snabbt igen för då hör hon skriket åter en gång. Hon står kvar vid dörren en stund för att se om hon hör något annat. Det gör hon inte. Hon börjar banka lite på dörren igen för att se om någon kanske hörde henne. Men hon fick inget svar.
Ytterligare ett tag gick och Cecilia tog tag i dörrhandtaget igen som hon hade gjort några gånger den kvällen. Hon tog tag i dörrhandtaget och så blev hon skrämd ytterligare en gång den kvällen. Det vreds om en nyckel i låset som låste upp men som lika snabbt låste igen. Hon väntade någon minut, sedan började hon banka på dörren igen. Då hörde hon en nyckel i låset igen. Den här gången låstes den upp helt och samtidigt hör hon en hund skälla.


Cecilia sätter sig med ett ryck upp i sängen. Hon kollar sig runt. ”Puh, det var bara en dröm” tänker hon. Nästan allt var som vanligt, hennes mamma sov i sin säng som står bredvid Cecilias och klockan tickar lika mycket som vanligt. Hon hör något som krafsar. Hon förstår snabbt att det bara är familjens katt som krafsar på dörren. Ute så blåste det en hel del. ”BANG!” Det var något som bankade till på fönstret. Cecilia blev väldigt rädd men hon kom snabbt på att det bara var tallen utanför fönstret som slog mot det. 




Ljuden


Av de ljuden Cecilia hörde i historien så var det ju knackningarna på fönstret, skriket, hunden som skällde och nyckeln i låset, men vad kom i verkligheten de ljuden ifrån?

Alla ljud kan ni klura ut genom texten.

Svaren står längre ner =)

  






Svar:

Knackningarna på fönstret: Trädet

Skriket: Vinden som ven

Hunden som skällde: Rådjuret som skällde

Nyckeln i låset: Katten som krafsade på dörren



//CarroEllen

Gått igenom gamla dikter jag skrivit

Godkväll bloggen!

Äntligen är snart denna dag över. Ja denna dag har varit riktigt seg faktiskt. På jobbet hade vi en väldigt lugn morgon och förmiddag, sedan hade vi en väldigt tidig lunch som började halv 12 och slutade runt 1. Så detta har varit en lite konstig dag. Jag har varit orkeslös hela dagen men har kämpat på ändå, vilket jag även ska göra imorgon.


När jag kom hem idag så frös jag jättemycket och då hade jag feber. Nu känner jag mig lite bättre men jag fryser fortfarande, och nu ligger jag i sängen med en varm och go pyjamas på mig och täcke och fleecefilt, varmt och gott :P =)


Nu ikväll har jag suttit och gått igenom gamla dikter som jag har skrivit, jag har även suttit och gått igenom gamla msn-chatter mellan mig och olika personer, lite trevligt, men det väcks många gamla minnen till liv.


Tre av mina favoritdikter som jag har skrivit tänkte jag lägga upp. Jag vet inte om jag har lagt upp dem här innan faktiskt. Men men..



Vad vore ett liv utan...

Vad vore ett liv utan vänner
Vad vore ett liv utan problem
Vad vore ett liv utan kärlek
Ett liv utan vänner, problem och kärlek vore inte ett riktigt liv
Vänner behöver alla på något sätt
Utan problem så hade livet varit för lätt
Utan kärlek av olika slag så hade man inte kommit långt
Alla behöver kärlek på något vis
Och den finns alltid där, det gäller bara att upptäcka den.



Du vän

Du vän, en riktig vän du är
Du vän, du finns alltid där för mig
Du vän, du kramar alltid om mig när jag behöver tröst
Du vän, du ser när jag är ledsen
Du vän, du vet alltid hur du ska göra mig glad
Du vän, vi kan prata om allt
Du vän, du finns alltid där för mig som jag alltid finns för dig
Du vän, en varm och lång kram utav dig gör mig lycklig
Du vän, vi två finns alltid där för varandra
En sådan underbar vän du är
Jag vill aldrig släppa taget om dig


En sommarkväll

Ute på balkongen jag sitter
Solen på väg ner bakom bergen är
Den svala sommarkvällsvinden yr runt mitt hår
En bit bort jag hör musik
Musik från båten som har ankrat i fjorden
Det verkar så roande
Så roande att jag själv vill ta min lilla båt och ro ut
Ro ut och bara sitta
Bara sitta där och fundera
Fundera på allt inom livet
Men det gör jag inte
Jag sitter kvar i den härliga stolen på balkongen
Klockan börja närma sig midnatt
Vinden fortfarande lika sval och härlig är
Båten i fjorden tystnar
Jag känner hur mina ögonlock blir allt tyngre
Jag kan inte hålla tillbaka
Ögonlocken går igen och jag somnar
Jag somnar ute i den härliga stolen
i den varma stjärnklara sommarnatten


Imorgon åker jag ut till älsklingen och kommer hem på söndag igen. Vi får väl se vad vi hittar på i helgen då. Om jag blir mer förkyld så lär vi nog inte göra många knop, har en del filmer som vi kan kolla på i alla fall, bara jag inte somnar till varenda en :P


Nu ska jag snart sova, är verkligen helt slut känner jag. Kram på er alla bloggläsare!


//CarroEllen

Bo i Öckerö kommun eller inte


Bo i Öckerö kommun eller inte



De jag vill påverka med denna text är folk som har tänkt och vill flytta ut till Öckerö kommun.


Jag har bott i Öckerö kommun största delen av mitt liv, fram tills att jag flyttade med min familj till Hisingen.

Anledningen till att vi flyttade därifrån var bl.a för det tog så lång tid att ta sig till stan, skolan och jobbet, för att folk nästan aldrig kom och hälsade på och för att vi var så trötta på färjorna.

Nu när vi bor på Hisingen har vi mycket närmare till allt och alla och folk kommer mycket oftare och hälsar på.


Flyttar man ut till öarna och inte så många andra från släkten är där utifrån är risken stor att man inte blir accepterad, det tar oftast några generationer. Man kommer också så långt ifrån annat folk.


Många som pratar om att de vill flytta till öarna är oftast för den härliga naturen. Framför allt under sommaren, om det är badväder, då är det enda gången det är skönt att bo där. Så fort det är dåligt väder så finns det ingenting att göra där, eller det finns ju lite affärer i Hönö klova men de har inte öppet hela dagarna, annars får man åka den långa vägen in till stan, MEN om man vill det så får man oftast planera det dagen innan.

Om man kanske vill vara i stan en kväll och sedan åka hem och om man missar sista bussen på öarna så får man ju antingen ta sig en härlig promenad i nattens mörker om man inte kan ordna det på annat sätt. Bussarna i Öckerö kommun går inte så jätte ofta och det kan bli väldigt jobbigt. Färjorna går väldigt sällan framåt natten också.


Eftersom att alla känner alla på öarna och om någon har gjort t.ex något brottsligt så skyddar man alltid varandra, även om man vet vem det är så struntar man i det för det är kanske bara grannen eller någon annan man känner.


Det jag vill säga med denna text är flytta inte ut till Öckerö kommun om du inte vill riskera att bli ganska ensam, och komma långt ifrån allt och alla. Rykten som startas är svåra att stoppa, efter en kort tid vet alla om det.

// En f.d öbo

Torpet, ungefär som en liten spökhistoria jag skrivit för några årsen

Det är sensommar och eftermiddag. Det börjar skymma och på den slingriga gamla landsvägen kör en bil i full fart. I bilen sitter det, efter en lång resa, två tysta personer, en mamma och hennes dotter Linn.

Vid ett tjärn bryts tystnaden av att mamman skriker till och tvärbromsar. Efter bilen syns ett stort rökmoln. Det dunsar till i golvet och även Linn skriker till. Det luktar bränt och någon annan lukt som Linn inte känner igen. De går ur bilen men kan inte se något speciellt mer än bromsspåren i vägen. De sätter sig i bilen igen och backar in på en liten grusväg för att inte stå mitt i vägen. När de går ur bilen igen känner de den konstiga lukten igen, då ännu starkare än innan. Mamman kollar fram på bilen och det syns tydligt att de har kört på något. Hon kollar under bilen men flyger snabbt bakåt. Det de körde på sitter under bilen. När hon kollar under bilen igen ser hon inget speciellt. Det ser ut som det brukar och ingen grävling eller något annat sitter under bilen. De går in i bilen igen och kör vidare. Nu luktar det inte lika mycket som innan, men Linn är fortfarande rädd. Den sista biten till stugan kör de sakta för att inte köra på något mer.

 

Vid stugan är det tyst och mörkt. Det enda de hör är ett rådjur som skäller långt in i skogen.

De plockar ur sakerna ur bilen och in i stugan under tystnad. Det blir allt mörkare ute och det börjar regna.

Medan mamman går in i den kalla stugan för att sätta på strömmen och tända i kaminen så bär Linn i resten av sakerna till stugan.

 

Efter ett tag har de packat upp sina saker och även bäddat sina sängar. Nu regnar det mycket ute och mamman och Linn sätter sig i en av sängarna. Mamman börjar berätta om hennes mormors föräldrar som bodde i huset för längesedan. Hur det var att bo där då, utan både vatten och ström inne. Hur de fick gå ner till sjön för att hämta vatten och gå på utedasset. Under den tiden hade de en del djur, fortsatte mamman. De närmaste grannarna de hade bodde några kilometer bort härifrån. Mamman sänkte rösten och sa ”det sägs att grannarna hängde sig i ett litet torp inte alls långt härifrån”.

Tillslut hoppar Linn till, hon hade varit så inne i det som sin mamma hade berättat så hon hade inte märkt att det hade börjat åska ute.

Medan mamman gick för att dra ur telefonen och kolla vad klockan var hade tydligen Linn somnat, för hon vaknade på morgonen av att mamman satt på Linns säng. ”God morgon vill du ha frukost?” frågade mamman sin nyvakta dotter. Linn nickar som svar.

 

Den dagen var de ute i skogen. Helt plötsligt hoppade Linn till, det stod någon framför henne. Hennes mamma hade gått en liten annan väg så hon syntes inte till. Personen som står framför Linn nu ser ut som om att han levde under slutet av 1800-talet. Mannen sträcker fram sin hand mot Linn, men hon backar. Hon vill skrika, men får inte fram något ljud. Mannen följer efter henne när hon backar. Linn kollar snabbt runtom sig om hon ser mamman. Det gör hon inte. Nu hör hon inte heller något mer än sina egna och mannens andetag, inte ens någon vindpust, det har slutat blåsa helt och hållet. Hon tar ett steg bakåt, men det är stopp. Nu står hon inte bara på marken, hon står på något mer. Linn vänder sig snabbt om. Då känner hon den konstiga lukten som hon kände dagen innan när de hade kört på grävlingen. Nu står hon på dess tass. Den verkar inte vara vid liv. Mannen har nu kommit och lagt sig på knä framför grävlingen. Då börjar Linn springa för allt hon är värd. Hon hinner knappt tänka förrän hon springer på sin mamma. Linn har under den tiden varken sett eller hört sin mamma.

Mamman blir rädd när hennes dotter kommer springandes. Linn berättar om det hon hade varit med om i skogen.

De två personerna går nu tillbaka in i skogen, dit där Linn hade träffat mannen som såg ut att vara från slutet av 1800-talet. De kommer fram men ser inte en enda levande själ, inte ens den döda grävlingen. Men jag vet att det var här, säger Linn. Ja jag tror dig men nu går vi hem, svarar mamman.

De går tillbaka till stugan under tystnad. De hör inget mer än sina egna andetag och fotsteg.

Nästan framme vid stugan stannar de. Det ligger ett skelett mitt på gräsmattan. Det luktar precis som det hade gjort när Linn stod på grävlingens tass. Nu ligger endast skelettet av den mitt framför dem. Linn vill börja springa igen, men den här gången lugnar hon sig. Hon väntar på att hennes mamma också ska gå. Linn börjar fundera på om hon såg skelettet när de gick till skogen, men det kommer hon inte ihåg.

 

Framåt kvällen hade det börjat regna och åska igen. De två personerna hade fixat varsin kopp te och suttit sig i sängarna framför tvn. Det åskade mycket ute men det brydde de sig inte om. Efter ett tag gick strömmen och det blev helt kolsvart i hela stugan. Det kom inget ljus utifrån eftersom att det låg mitt ute i skogen, det lös inte heller i några av de andra husen som låg i närheten. Linn gillade inte att strömmen hade gått, men hon lugnade sig snabbt.

Hon har nästan precis somnat när hon vaknar av att hon hör röster. Det var inga hon kände igen. Hon hörde att de först pratade med varandra på ett språk som Linn inte förstod. Hon hörde endast att det kom utifrån.

Nu hade hon inte hört mamman på ett tag, hon kunde inte heller se några konturer av en människa i mörkret. Nu var Linn rädd. Hon vågade inte ropa på sin mamma, utan hon satt tyst i sin säng. Hon hörde fortfarande röster en bit bort och nu även något djur som hon inte kunde komma på vad det var.

 

Linn hade tydligen somnat, trots rädslan, för hon vaknade när det började ljusna ute. Mamman syntes inte till. Linn reste sig upp från sängen, tog på sig kläder och kollade ut genom fönstret. Hon såg något utanför. Det var rött och vått, blod tänkte Linn. Hon började springa mot ytterdörren, ut till närmsta hus. Hon knackade på dörren och en kvinna i 40-årsåldern öppnade. Kvinnan blev rädd när hon såg Linn och minen hon hade. ”Har det hänt något?” frågade kvinnan ”min mamma är borta och det är blod utanför våran stuga” svarade Linn med en stressig och rädd röst. ”Det kanske är din mor som vi hittade här ute på vägen” svarade kvinnan ”hon är här inne och sover”

Linn sprang till sin mamma som låg och sov i en soffa. Hon kramade henne hårt och länge. En man kom fram till Linn och bad henne följa med till rummet intill. ”När min fru och jag var nyinflyttade här, kom det en bokbuss hit en gång i veckan” började mannen. ”Första gången jag var inne i den och kollade i lite böcker, jag hittade en bok som det stod en sann berättelse i som var härifrån. Jag köpte den boken för att läsa mer” fortsatte han. Mannen tog fram boken och slog upp en sida där berättelsen var väldigt kortfattad. Linn läste det och sa ”det är precis det mamma och jag har varit med om, grävlingen, lukten, skelettet, rösterna, strömmen som gick och blodet utanför huset” sa Linn. Dagen därpå åkte Linn och hennes mamma hem och åkte aldrig tillbaka till stugan igen.   

Hur...

Skrev för en stundsen en dikt som jag nu hade tänkt att lägga upp här.


Hur...

Hur kan en människa förändras så snabbt?

Hur kan en sådan go och glad tjej ändras till en sådan stor

fjortis på 1 år?

När folk säger att de inte känner igen dig

När folk säger att de tycker du är tråkig

Hur tror du då din mor och syster känner?

Tror du att de är lika glada för dig då som de var när du var så go?

Nej, verkligen inte, de snarare skäms

Det finns inte någon som känner igen denna tjejen idag

Många minns henne som livlig, rolig och glad

Och det hoppades man att man skulle få göra

Men nu är du en äkta fjortis som gapar när du pratar,

klär dig så man tänker "här är jag, kom och ta mig"

Lyssnar inte på någon mer än dina fjortisvänner

Du kan knappt prata med din mor och syster

Och massor av andra saker

Var har den goa, glada, livliga och roliga tjejen tagit vägen?

Kan du inte plocka fram henne igen

Vi saknar henne.


Vad vore ett liv utan...

Vad vore ett liv utan..

Vad vore ett liv utan vänner?

Vad vore ett liv utan problem?

Vad vore ett liv utan kärlek?

Ett liv utan vänner, problem och kärlek vore inte ett riktigt liv

Vänner behöver alla på något sätt

Utan problem så hade livet varit för lätt

Utan kärlek av olika slag så hade man inte kommit så långt

Alla behöver kärlek på något vis

Och den finns alltid där,

det gäller bara att upptäcka den.

Skrev till en lärare

Detta skrev jag till en lärare som gick i pension. Den beskriver precis hur vår klass var under 2 år, hur den ändrades.



Jobbigt i början det var

men bättre det blev för var veckodag

Ibland var det stressigt

 Ibland var det glatt

Men oftast var det bra

Det kunde vara skrattigt

Det kunde vara tjatigt

Men också helt underbart

Det fanns dagar då ingenting fungerade

Men också dagar som det gick som på rullande band

Det kunde vara strängt

Det kunde vara bestämt

Men också roligt

Tack för dessa år

Tack för allt du har lärt oss

Tack för det du har hjälpt oss med

Och framför allt, tack för alla roliga stunder.

Du är en lärare vi kommer att minnas!



Bara att glömma och förlåta

Bara att glömma och förlåta

Tror du det är att bara glömma och förlåta allt du gjort och så du varit mot mig?

Har man barn ska man väl bry sig om de

framför allt om de bara är hos en varannan vecka

Det är väl inte så svårt att fråga hur det går i skolan,

hur man mår, vad man vill ha för mat osv.

Är det verkligen så svårt?

När ens förälder inte ens säger god natt till en,

inte ens säger till om att han och hans nya tjej åker iväg för en dag

Så upptagen kan man väl sällan bli när man har träffat en ny?

Okej om det hade hänt en gång

Men händer det gång på gång på gång

Då tappar man orken och tålamodet

Det enda du gjorde var att laga mat till mig

Men inte prata med mig

inte ställa några enkla frågor

Inte säga god natt till mig

Inte ens säga till när du åkte iväg

Med andra ord, du brydde dig knappt om mig

Trots detta och mycket annat bodde jag kvar hos dig

Men tillslut tappade jag orken och tålamodet

och flyttade med min mamma till stan

Du blev givetvis väldigt ledsen över det,

men vad gjorde det att jag inte var hos dig mer?

Du brydde dig ju ändå inte ens om mig när jag var hos dig

Ska ens förälder vara så mot en?

Ska ens förälder få behandla sitt barn så?

Hur länge står barnet ut?



Denna dikt har jag skrivit själv, och det jag vill komma fram till med den är att den är 100% sanning, exakt så här hade jag det för 1,5 årsen. Exakt så här kände jag det. Tänk efter, ska verkligen ens förälder få behandla sitt barn så?


Lägger upp en gammal bild på min pappa och mig.

Tre dikter jag skrivit

Saknar..

Jag saknar tiden då när vi var tillsammans

Då när vi hade det så jättebra ihop

Då när vi kunde säga till varandra "jag älskar dig"

Då när vi kunde lita på varandra

Men så började alla problem och så tog din kompis överhand

Han lyckades styra dig med sina känslor

Så ska det inte få behöva vara

Man ska ju själv få välja vem man vill vara tillsammans med

I början fick vi aldrig vara själva för din kompis ville nästan alltid vara med

Det var väldigt tråkigt, men vi har ju kommit på det nu

efteråt varför det förmodligen var så

Nu är det slut mellan oss och det är mycket pga.

alla problem som har varit

Men nu har du börjat igen med att ge mig annorlunda blickar,

prata mycket mer med mig och tydligen lite annorlunda om mig

Blickarna du ger mig är samma som du gav mig innan vi

blev tillsammans första gången

Du vet att jag fortfarande älskar dig

och jag märker på dig att något kanske kommer att hända

Men du ska veta att jag tänker inte börja tjata på dig igen

som jag har gjort innan

Utan jag låter det rulla på

Nu är det du som bestämmer

Nu när det du som får ta kontakt med mig om du vill det

Vi har ju varit tillsammans två gånger

men brukar man inte säga tredje gången gillt?


Trodde vi problemen skulle

sluta så?

Trodde vi att det skulle sluta så här?

Nja, delvis trodde vi det

Är det över nu?

Det är det ingen som vet

Man kan fortfarande tro och hoppas

men man vet inte hur det kommer att bli längre fram

Att en sådan fråga kan ställa till med så mycket problem

Eller inte bara en fråga, utan även också lite annat

Innan alla problem började hade vi det väldigt bra ihop

Den tiden saknar man mycket

Hade det inte alltid kunnat vara så?

Nej, tyvärr så kunde det tydligen inte det

Vi hade det ju så bra ihop fram tills allt började

Men jag ångrar ingenting från tiden vi var tillsammans

Du fick mig att framför allt må mycket bättre i höstas än vad jag borde gjort

Men pga. alla problem så fick du mig också att må dåligt

under vissa småperioder

Du stöttade mig väldigt lite när jag behövde dig som mest

och det tycker jag var väldigt tråkigt

Okej, man kan inte alltid veta hur man ska göra i vissa situtationer

men man kan ändå försöka

Nu när jag blickar tillbaka på chatterna från problemen

då när jag fick veta saker av din kompis om dig

Då fattar jag varför jag har pressat dig

och hållit mig kvar vid dig

Men tänker man efter riktigt noga så kommer man på att

vi delvis nästan är som kopior av varandra

Vi två är som Piff och Puff

Ingen vet hur det kommer att bli längre fram

Men det är bara försöka acceptera att det är slut mellan oss den här

gången.


Gjorde du som jag läste i chatterna, valde mellan en vän som du har varit bra arg på många gånger under problemen, och din flickvän? Ska man få behöva välja mellan kärlek och vänskap?



Vem...

Efter allt som har varit har jag bara försökt att glömma det vi hade

Men nu har jag börjat inse att jag saknar dig

Jag saknar dig var timme och var minut

Du finns i mina tankar hela tiden

Det är dig jag vill ha

Den dag du skrev till mig att du hade tänkt komma och hälsa på mig

Den dagen kändes det nästan som om att vi var tillsammans igen

Du gav mig speciella blickar, du pratade med mig som du gjorde när vi var tillsammans

och jag såg i dina ögon att vi ville säga mig något men inte vågade det

Du kanske tror att mitt hjärta tillhör någon annan

men det tillhör dig

Det finns ingen annan som jag har älskat så mycket som dig

Vem av oss vågar den här gången ta första steget till att vi

ska få det så bra som vi hade det första gången?

Vi två är ju som Piff och Puff

Blir det du eller jag?



PS. Dessa dikter är runt 1 år gamla, och om de stämmer fortfarande eller ej vet jag inte riktigt själv om jag har något 100% svar på. DS.


Kommentera de gärna =)