CarroEllens blogg

Halloj bloggen!

De senaste veckorna har vi arbetat med att skriva novell i svenskan. Detta var något jag verkligen såg fram emot, och det blev extra roligt när jag faktiskt kom på något att skriva om, det brukar ju vara mitt största problem i vanliga fall, att komma på vad jag skall skriva om. Men nu är den klar och inlämnad så jag tänkte dela den här med er.

Stormen 

Det börjar mulna på ordentligt. Emil och Lina hör åskan som närmar sig över himlen där de står mitt ute i skogen. Det enda de ser är träd. Träd, träd och mer träd. “Vi måste hem snabbt!” säger Emil där han står iklädd sina leriga vandringskläder och skor. Håret har han bara kammat igenom som hastigast så det spretar mest åt alla håll. “Här ute på landet är det ändå ingen som bryr sig så mycket om hur man ser ut” tänker han samtidigt som han kollar på sin kusin som är från stan. Även hon har vandringskläder på sig, men till skillnad mot honom själv har Lina fixat ordning sitt långa bruna lockiga hår och även sminkat sig lite.  

Lina tar upp sin telefon och kollar på GPS:en. “Men det är närmare till ett hus som ligger här framme” säger hon när hon kollar på kartan. Trots att Emil har bott i byn hela sitt liv kan han ändå inte lokalisera sig riktigt var de är någonstans. Nu börjar det regna alltmer. Lina lyckas efter en liten diskussion övertala Emil om att gå till det huset som hon sett på kartan. Lina går först med kartan i handen. Precis bakom henne går Mollie, hennes lilla pudel som försöker ta sig över stock och sten i den risiga skogen. Sist i ledet kommer Emil som egentligen bara vill vända om och gå hem trots att det är närmare till ett annat hus. Han har själv varit med om när ett träd knäckts under en storm och landat bara en liten bit ifrån huset där han bor med sin familj. Den gången gick det bra, men det har fått honom att förstå allvaret med stormar när man befinner sig i skogen.  

De fortsätter kliva över stock och sten när de till slut ser en glänta. Lina börjar då småspringa med Mollie och Emil hack i häl. “Där är huset!” säger Lina samtidigt som Emil nu förstår var de är någonstans. Emil bara står och stirrar, han vet inte vad han skall säga. Samtidigt ser han i ögonvrån hur Lina börjar gå ut över åkern mot huset. Han ropar efter sin kusin “Är du galen, vi kan inte gå in där!”. “Vill du hellre stå kvar här ute i skitvädret?” ropar Lina till svar. Regnet står nu som spön i backen och vinden viner mellan trädtopparna. Han hinner inte förklara för henne vad det är för hus innan hon har börjat småspringa igen. Emil förstår att han måste springa efter henne. Han vill nog ändå trots allt hellre vara inne i ett hus som det sägs spöka i än vara ute i skogen just nu.  

Inom ett par minuter står de på verandan. “Wow!” utbrister Lina när hon förstår hur gammalt huset är. Verandan är vitmålad men färgen har flagnat av på flera ställen. Hon förstår att personen som byggde den var väldigt duktig på att snickra med tanke på all snickarglädje som syns. “Tror du att någon bor här?” frågar Lina sin kusin. “Nej, detta hus har stått öde i många år” svarar Emil med en lite rädd röst.  

Lina öppnar dörren som står olåst. Hon har ficklampan på telefonen i högsta hugg. Lina skriker till och duckar. Emil skall precis börja ta sats för att springa när han förstår att det bara var en fladdermus som skrämt henne. Han vill skratta men han håller sig, han vet att Lina kan bli ganska sur om man skrattar åt henne.  

Med försiktiga steg går de in i huset alla tre. Nu har Mollie gått om sin matte och går nu först i ledet.  Det är mörkt och dragit trots att de stängt dörren efter sig. “Åhnej” utbrister Lina. “Vad är det?” undrar Emil. Lampan i telefonen lyser allt svagare och de förstår snabbt att de måste försöka hitta ljus och tändstickor. De går med försiktiga steg åt varsitt håll i det lilla torpet. Emil börjar rota runt i vardagsrummet och Lina i köket. När Lina har gått igenom nästan alla skåp i köket, och Emil gått igenom vardagsrummet tänker han precis ge upp när han kollar mot kaminen som står i ett hörn av rummet. “Bingo” Tänker han. Bredvid den gröna lilla kaminen står en stor korg som nästan är full av ved och överst ligger en ask med tändstickor. “Jag har hittat tändstickor!” ropar han till Lina. “Bra, jag har hittat några värmeljus” svarar hon.  

Nu har det blivit riktigt mörkt ute av alla mörka moln över himlen så de ser inte mycket i det lilla torpet. De börjar tända ljus efter ljus och ser alltmer hur rummet de står i har förfallit. Tapeterna har börjat lossna från väggarna, de gamla gardinerna som hänger i fönstren har börjat trasa sönder och några plankor i golvet har ruttnat.  

Lina skall precis ropa efter sin hund när de hör att Mollie börjar skälla. De greppar varsitt ljus och skyndar långsamt mot skallet för att inte trampa igenom golvet. Mollie står i sovrummet och skäller och det drar en del i det lilla rummet. Fönstret är trasigt och det luktar unket tillsammans med en annan stank som kusinerna inte kan förklara. “Död” tänker Emil samtidigt som Lina säger samma ord rakt ut. På golvet nedanför fönstret ligger ett lik. Lina går fram för att se närmare vad det är för något. “Äsch, det är bara en död grävling” säger hon. Nu har Mollie slutat skälla och trycker sig istället mot sin mattes ben av rädsla. Lina försöker lugna sin lilla hund innan de stänger igen dörren till rummet och går tillbaka till vardagsrummet.  

De skall precis sätta sig i varsin fåtölj när det knakar till utanför. Alla tre står som förstelnade och bara stirrar på varandra. Det knakar till igen och denna gång låter det närmare dem. Emil som står närmst fönstret tvingar sig själv att kolla ut. Just när han tänker säga att han inte ser något ser han två stora skuggor bara en liten bit från fönstret. För ett kort ögonblick står han bara och stirrar på det som står utanför. Han andas ut och ser två stora varelser på långa ben och med stora ögon stå och stirra på dem. “Det är lugnt, det är bara två älgar” säger han. Nu börjar Lina också slappna av och inser då att hon har hållit andan en kort stund.  

Ljusen fladdrar till i det lilla rummet när de sätter sig ner och ger nu tillräckligt med ljus så att de också ser en bit ut i köket.  

Det knakar till igen, men denna gång kommer det inte utifrån. Det knakar till ytterligare en gång och de kan då avgöra att det kommer från hallen. Mollie springer dit och börjar skälla. Efter henne kommer Lina på skakiga ben som inte har en aning om vad de att kommer mötas av. “Men Mollie, det är ju bara en liten råtta” säger Lina när hon och hennes hund kommit till hallen.  

De går tillbaka till rummet där Emil sitter. Han håller just på att somna då Lina tänker samma sak. Hon sätter sig i fåtöljen och Mollie är snabb med att hoppa upp i sin mattes knä. De somnar alla tre och både Emil och Lina drömmer konstiga saker om huset som de är i.   

Lina vaknar av att Mollie slickar henne i ansiktet. Solen strålar in i det lilla torpet och ljusen har slocknat. Hon säger till sin hund att även väcka Emil. Mollie hoppar upp i Emils knä och slickar även honom i ansiktet. Han vaknar snabbt. Sådana väckningar gillar inte Emil och det vet Lina, så hon kan inte hålla sig för skratt när han spottar och viftar med armarna för att få bort hunden från sitt knä. “God morgon” säger Lina. “God morgon. Har du drömt massa konstiga saker inatt?” undrar Emil. “Hur vet du det?” frågar Lina. “Det har jag också gjort” svarar Emil.  Lina börjar berätta:  

Det började mulna på ordentligt. Vi hörde åskan som närmade sig över himlen där vi stod mitt ute i skogen när vi hörde ett gevärsskott eka mellan träden. Vi skyndade mot ljudet och kom fram till en åker där det stod ett litet torp. Jag ville gå in för att se vad det var som hänt men du försökte stoppa mig. “Är du galen, vi kan inte gå in där!” sa du. Jag förstod inte varför du försökte stoppa mig, men så började du berätta “Det bor en gammal man där som är helt knäpp. Han lever för sig själv och träffar aldrig någon. Det sägs att han dödade hela sin familj för länge sedan, så alla i byn har hållit sig borta härifrån.” Jag förstod varför du inte ville gå dit, men jag kände mig ändå tvungen att ta reda på vad som hade hänt.  

Vi gick mot huset och möttes av ett dött djur på verandan. Troligtvis hade det legat där ganska länge. Vi knackade på men ingen öppnade. Dörren stod på glänt så vi gick in. I vardagsrummet såg vi honom. En man som satt i en fåtölj. Mannen rörde inte på sig när vi försökte prata med honom. Helt plötsligt föll något ur hans hand ner på golvet. Ett gevär. Vi bara skrek och sprang därifrån så snabbt vi kunde.  

De sitter tysta ett ögonblick innan de reser sig och går med snabba steg bort från huset. Under hemvägen berättar Emil att han drömt exakt samma sak. När de har kommit in på familjens tomt lovar de varandra att de aldrig mer skall prata om Ödegården.  

 //CarroEllen