CarroEllens blogg

En vardagsbloggares tillvaro.

"Nu händer det, vi kommer krocka!"

Hejsan bloggen!

 

Klockan var strax före 14  idag, och jag hade varit i stan och ätit lunch med älsklingen.
När jag skulle åka hem igen så gick Jesper och jag till Stenpiren från Nordstan då det var så härligt väder, han skulle tillbaka till jobbet och jag skulle hem.
När bussen väl kom så var den ganska full så alla sittplatser blev tagna. Jag satte mig bredvid en tjej 4 rader mot bakåt i bussen.
Innan jag berättar detta som jag nu skall berätta så kan jag säga att en del av den vägen som bussen kör håller de på och bygger ny väg, så det är väldigt trångt där.


När vi var strax innan sörredskrysset, där bussfilen nästan tar slut i en sväng, så skulle bussen köra ut i det vanliga körfältet. Samtidigt som jag visste att bussen skulle svänga just där så såg jag hur en lastbil närmade sig oss. Det kändes som att det verkligen gick i slowmotion, och det jag hann tänka under kanske 2 sekunder var ”Vi kommer krocka! men det kommer inte hända” I samma veva ser jag hur backspegeln på lastbilen är farligt nära fönsterrutan bara två säten framför mig. Samtidigt som jag hör en smäll och känner en tryckvåg så slänger jag upp armen över ansiktet i ren reflex och lägger huvudet ner mot mina knän mot mittgången av bussen. Jag har inget minne av att folk skrek, men flera personer var snabbt uppe för att kolla till de personerna som satt just där rutan gick sönder.
Den raden jag satt på var första raden mot den rutan som klarade oss helt oskadda. Killen som satt framför mig fick glassplitter i ansiktet, men det syntes inget på honom.

De som satt där det blev som värst var ett äldre par. Där skadade kvinnan handen, men som tur var så blev det inget allvarligt. Det var nödutgångsrutan som sprack, och jag tror att just den rutan skall väl gå sönder på det sättet som den gjorde om man säger så, mycket smått glassplitter. När jag efter en kort stund förstod vad som faktiskt hade hänt så kollade jag med tjejen som satt bredvid mig att hon mådde bra. Vi fick lite glassplitter på kläderna och sätet som var typ som pulver. Då kollade jag runt i bussen också, och mot rutan till, då såg jag lite blod på ena ”handtaget” på ena sätet, så då kollade jag bara bort igen för att fortsätta hålla mig lugn, och tänkte bara ”Okej Caroline, ta det lugnt nu, få inte panik, det är lugnt!” Då pratade jag lite med tjejen jag satt bredvid. Hon hade också sett i slowmotion att vi skulle krocka. Busschauffören var ganska snabbt bak i bussen för att kolla hur det hade gått med alla, men det var bara en person som faktiskt blödde, sedan var vi några stycken som kände av tryckvågen mer eller mindre.
Jag tror att det bara gick några minuter, men det kändes som betydligt längre tid, så stannade en buss bredvid oss för att plocka upp oss. Då kände jag hur jag skakade, men jag lyckades ändå gå ordentligt.


Jag klarade mig bra, blev bara ganska chockad, det var första gången jag var med om något sådant. Så tur ändå att det var i såpass låg fart och att det inte blev så allvarligt. Det enda som gjorde att det blev värre än vad det borde blivit var ju just allt glassplitter som låg i mer än halva bussen, och då var det bara en ruta som gick sönder. Backspegeln på lastbilen lossnade också och bara hängde på sidan.
Ja, det tog verkligen en liten stund efter att det skedde som jag faktiskt förstod vad som hade hänt, vi hade krockat med en lastbil, samtidigt försökte jag inte tänka så eftersom att det låter så mycket värre när man säger att ”buss och lastbil har krockat” så försökte jag istället tänka ”en lastbils backspegel spräckte en ruta på bussen”
Detta var ju verkligen en ren olycka. Det gick i väldigt låg fart, bussen stod nästan still, och det skedde i en sväng där vägen var ganska smal, bussen och lastbilen fick helt enkelt inte plats bredvid varandra. Det kändes ju som att det gick en liten stund från att jag såg lastbilen första gången tills att vi krockade, men det var inte tillräckligt lång tid för att hinna tänka att jag hade kunnat förvarna om att vi skulle krocka. Jag tänkte ju liksom att det inte skulle hända, samtidigt som jag såg att det skulle ske.

 

//CarroEllen