Saknar men ändå inte.....
God kväll!
Ligger nu i sängen och skriver detta. Asså hela denna dag har känts lite konstig, jag har varit glad men ändå inte.
När vi hade slutat idag och Lisa och jag var på väg ner till Mölndals bro så började vi prata typ känslor. Vi pratade delvis om min pappa, hur jag känner för det, och även lite andra saker.
Jag brukar inte ha några större problem längre att prata om min pappa för jag har vant mig, men ibland känns det skitjobbigt, eller inte jobbigt, men det kommer ibland upp vissa känslor som jag inte gillar, och kan ibland bli tårögd.
Jag tänkte nu skriva ett inlägg om hur jag känner ang. det om min pappa, vad som har hänt och hur det kommer sig att jag inte har så bra kontakt med honom. OBS att det jag skriver är inte Exakt allt som han gjort och som jag känt, men mycket av det.
Min mamma och pappa separerade år 2004, men mamma hade hela två år innan det börjat leta lägenhet. Om jag tänker efter Riktigt noga så har jag delvis små minnen av att pappa inte alltid kom hem om nätterna när mina föräldrar bodde ihop. Eftersom att jag då var så liten så förstod jag ju inte då, jag tyckte väl troligtvis bara att det var lite konstigt. Jag har först nu efteråt fått veta mer detaljerat av mamma varför han inte alltid kom hem. Känner att jag inte riktigt vill säga det men ni kanske kan ana vad han hade för sig.
Men i alla fall. Annars började allt när de separerade. Det var ett av de vanligaste problemen som uppstår när föräldrar skiljer sig, de snackar skit om varandra. Det gjorde då också även mina föräldrar, och här gick det även så långt att Nea och jag fick vara budbärare och höra all skit. Mest var det faktiskt pappa som snackade skit om mamma.
Pappa ville ju straffa mamma på alla möjliga sätt för att hon hade lämnat honom, MEN vad han inte förstod var att på många av de sätt som han ville straffa mamma på drabbade inte mamma som han tänkt, det drabbade istället Nea och mig. Under en gång var en lärare till mig inblandad, hon fick prata med pappa.
Det allra värsta tror jag började vintern 06. Jag kommer inte exakt ihåg året, men vet att det var en vinter när Nea blev utslängd från pappa. Under en hel vecka, den veckan vi skulle vara hos pappa så hade inte pappa en aning om var Nea var, och han brydde sig inte heller. Mamma fick inte heller veta något förrän veckan därpå när vi skulle till henne. Hon blev självklart skitförbannad på Thomas (pappa) för att han inte hade kollat upp var Nea var den veckan.
Det var väl den hösten som det riktiga helvetet började, eller så var det ett år senare, kommer inte riktigt ihåg. Men i alla fall. Pappa hade träffat en tjej från Borås. Då hade Nea börjat vara hos honom lite då och då igen. Jag kommer ihåg att det var en kväll och Thomas frågade Nea och mig om det var okej att hans nya tjej kom och sov där över helgen. Okej sa både Nea och jag, men det vi inte visste, och som inte heller Thomas hade sagt till oss var att hon skulle bo hos oss i flera veckor. Ja hon bodde hos oss hela hösten. Då hade också Thomas och Nea rykt ihop igen så hon var inte där så mycket. Det var väl den hösten som var ett rent helvete för min del. Jag har skrivit en dikt om hur jag kände under den hösten;
Bara att glömma och förlåta?
Tror du det är att bara glömma och förlåta allt du gjort och så du varit mot mig?
Har man barn ska man väl bry sig om dem
Framför allt om dem bara är hos en varannan vecka
Det är väl inte så svårt att fråga hur det går i skolan,
hur man mår, vad man vill ha för mat osv.
Är det verkligen så svårt?
När ens förälder inte ens säger god natt till en
Inte ens säger till om att han och hans nya tjej åker iväg för en dag
Så upptagen kan man väl sällan bli när man har träffat en ny?
Okej om det hade hänt en gång,
men händer det gång på gång på gång
Då tappar man orken och tålamodet
Det enda du gjorde var att laga mat till mig
Men inte prata med mig
inte ställa några enkla frågor
Inte säga god natt till mig
Inte ens säga till när du åkte iväg
Med andra ord, du brydde dig knappt om mig
Trots detta och mycket annat, bodde jag kvar hos dig
Men tillslut tappade jag orken och tålamodet och flyttade med min mamma till stan
Du blev givetvis väldigt ledsen över det, men vad gjorde det att jag inte var hos dig mer?
Du brydde dig ju ändå inte ens om mig när jag var hos dig
Ska ens förälder vara så mot en?
Ska ens förälder behandla sitt barn så?
Hur länge står barnet ut?
Och ja, den dikten är 100% sant, exakt så kände jag det under den hösten. Tycker ni verkligen att ens förälder ska få behandla sitt barn så?
Så ja, det som är så konstigt nu när jag inte har varit hos pappa sen i februari, och då var jag bara där ca 40 min, är att han verkar vilja ha kontakt med mig, men ändå inte. Han ringer lite då och då MEN när han väl hör av sig så har jag alltid fått veta strax efter av Nea att han har ”förlorat” ännu en tjej. Det är enda gången han hör av sig till mig, annars aldrig.
Nu bor Nea hos vår pappa varannan helg och när han har tjej så behandlar han Nea samma som han behandlade mig. Asså det är allvarligt talat inte okej, eller vad tycker ni?
Om jag säger så här, jag saknar min pappa mycket, men ändå inte. Jag saknar inte just min pappa, utan att ha en pappa som bryr sig, eller ja, hoppas att ni fattar hur jag menar.
Om det är någon som är nyfiken och har frågor ang. detta så släng iväg en kommentar eller gb-inlägg =)
Kram på er!