CarroEllens blogg

Det är sensommar och eftermiddag. Det börjar skymma och på den slingriga gamla landsvägen kör en bil i full fart. I bilen sitter det, efter en lång resa, två tysta personer, en mamma och hennes dotter Linn.

Vid ett tjärn bryts tystnaden av att mamman skriker till och tvärbromsar. Efter bilen syns ett stort rökmoln. Det dunsar till i golvet och även Linn skriker till. Det luktar bränt och någon annan lukt som Linn inte känner igen. De går ur bilen men kan inte se något speciellt mer än bromsspåren i vägen. De sätter sig i bilen igen och backar in på en liten grusväg för att inte stå mitt i vägen. När de går ur bilen igen känner de den konstiga lukten igen, då ännu starkare än innan. Mamman kollar fram på bilen och det syns tydligt att de har kört på något. Hon kollar under bilen men flyger snabbt bakåt. Det de körde på sitter under bilen. När hon kollar under bilen igen ser hon inget speciellt. Det ser ut som det brukar och ingen grävling eller något annat sitter under bilen. De går in i bilen igen och kör vidare. Nu luktar det inte lika mycket som innan, men Linn är fortfarande rädd. Den sista biten till stugan kör de sakta för att inte köra på något mer.

Vid stugan är det tyst och mörkt. Det enda de hör är ett rådjur som skäller långt in i skogen.

De plockar ur sakerna ur bilen och in i stugan under tystnad. Det blir allt mörkare ute och det börjar regna.

Medan mamman går in i den kalla stugan för att sätta på strömmen och tända i kaminen så bär Linn i resten av sakerna till stugan.

Efter ett tag har de packat upp sina saker och även bäddat sina sängar. Nu regnar det mycket ute och mamman och Linn sätter sig i en av sängarna. Mamman börjar berätta om hennes mormors föräldrar som bodde i huset för längesedan. Hur det var att bo där då, utan både vatten och ström inne. Hur de fick gå ner till sjön för att hämta vatten och gå på utedasset. Under den tiden hade de en del djur, fortsatte mamman. De närmaste grannarna de hade bodde några kilometer bort härifrån. Mamman sänkte rösten och sa ”det sägs att grannarna hängde sig i ett litet torp inte alls långt härifrån”.

Tillslut hoppar Linn till, hon hade varit så inne i det som sin mamma hade berättat så hon hade inte märkt att det hade börjat åska ute.

Medan mamman gick för att dra ur telefonen och kolla vad klockan var hade tydligen Linn somnat, för hon vaknade på morgonen av att mamman satt på Linns säng. ”God morgon vill du ha frukost?” frågade mamman sin nyvakta dotter. Linn nickar som svar.

Den dagen var de ute i skogen. Helt plötsligt hoppade Linn till, det stod någon framför henne. Hennes mamma hade gått en liten annan väg så hon syntes inte till. Personen som står framför Linn nu ser ut som om att han levde under slutet av 1800-talet. Mannen sträcker fram sin hand mot Linn, men hon backar. Hon vill skrika, men får inte fram något ljud. Mannen följer efter henne när hon backar. Linn kollar snabbt runtom sig om hon ser mamman. Det gör hon inte. Nu hör hon inte heller något mer än sina egna och mannens andetag, inte ens någon vindpust, det har slutat blåsa helt och hållet. Hon tar ett steg bakåt, men det är stopp. Nu står hon inte bara på marken, hon står på något mer. Linn vänder sig snabbt om. Då känner hon den konstiga lukten som hon kände dagen innan när de hade kört på grävlingen. Nu står hon på dess tass. Den verkar inte vara vid liv. Mannen har nu kommit och lagt sig på knä framför grävlingen. Då börjar Linn springa för allt hon är värd. Hon hinner knappt tänka förrän hon springer på sin mamma. Linn har under den tiden varken sett eller hört sin mamma.

Mamman blir rädd när hennes dotter kommer springandes. Linn berättar om det hon hade varit med om i skogen.

De två personerna går nu tillbaka in i skogen, dit där Linn hade träffat mannen som såg ut att vara från slutet av 1800-talet. De kommer fram men ser inte en enda levande själ, inte ens den döda grävlingen. Men jag vet att det var här, säger Linn. Ja jag tror dig men nu går vi hem, svarar mamman.

De går tillbaka till stugan under tystnad. De hör inget mer än sina egna andetag och fotsteg.

Nästan framme vid stugan stannar de. Det ligger ett skelett mitt på gräsmattan. Det luktar precis som det hade gjort när Linn stod på grävlingens tass. Nu ligger endast skelettet av den mitt framför dem. Linn vill börja springa igen, men den här gången lugnar hon sig. Hon väntar på att hennes mamma också ska gå. Linn börjar fundera på om hon såg skelettet när de gick till skogen, men det kommer hon inte ihåg.

Framåt kvällen hade det börjat regna och åska igen. De två personerna hade fixat varsin kopp te och suttit sig i sängarna framför tvn. Det åskade mycket ute men det brydde de sig inte om. Efter ett tag gick strömmen och det blev helt kolsvart i hela stugan. Det kom inget ljus utifrån eftersom att det låg mitt ute i skogen, det lös inte heller i några av de andra husen som låg i närheten. Linn gillade inte att strömmen hade gått, men hon lugnade sig snabbt.

Hon har nästan precis somnat när hon vaknar av att hon hör röster. Det var inga hon kände igen. Hon hörde att de först pratade med varandra på ett språk som Linn inte förstod. Hon hörde endast att det kom utifrån.

Nu hade hon inte hört mamman på ett tag, hon kunde inte heller se några konturer av en människa i mörkret. Nu var Linn rädd. Hon vågade inte ropa på sin mamma, utan hon satt tyst i sin säng. Hon hörde fortfarande röster en bit bort och nu även något djur som hon inte kunde komma på vad det var.

Linn hade tydligen somnat, trots rädslan, för hon vaknade när det började ljusna ute. Mamman syntes inte till. Linn reste sig upp från sängen, tog på sig kläder och kollade ut genom fönstret. Hon såg något utanför. Det var rött och vått, blod tänkte Linn. Hon började springa mot ytterdörren, ut till närmsta hus. Hon knackade på dörren och en kvinna i 40-årsåldern öppnade. Kvinnan blev rädd när hon såg Linn och minen hon hade. ”Har det hänt något?” frågade kvinnan ”min mamma är borta och det är blod utanför våran stuga” svarade Linn med en stressig och rädd röst. ”Det kanske är din mor som vi hittade här ute på vägen” svarade kvinnan ”hon är här inne och sover”